När en Kristdemokrat tycker till om Elit...

Mustafa Cans avslöjande i DN om mailinglistan "Elit", samt Jan Söderqvist svar i Expressen, säger en hel del om sakernas tillstånd. Som Kristdemokratisk riksdagsledamot ska man väl helst inte ha några åsikter alls om det här. Risken för att man raskt utnämns till moralismens urmoder, är ju ganska överhängande. Det spelar ingen roll. Jag tänker säga vad jag tycker i alla fall.

För er som hellre läser Kvinnobloggen än DN och Expressen kan jag snabbt berätta att Alexander Bard, som genom åren utnämnt sig till alltifrån präst för Satanistiska kyrkan i Sverige, Luffarshacksmästare och popsångare, har ett alldeles eget litet nätverk. De kallar sig Elit och anser enligt publicerade artiklar att de är mycket vackrare, smartare och duktigare än alla andra. Så här står det bl.a. i välkomstbrevet som går till nya användare:

"Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende."

Alexander Bard tipsar även om vad man ska skriva om:

"Du får gärna prata skit om personer som inte är medlemmar på Elit. Hat är en fantastisk känsla. Du kan räkna med vårt fulla stöd, för den som står utanför Elit är ALLTID mindre värd och är en sämre människa än den som är med ... Världen är full av människor som aldrig kommer få en chans att vara med på Elit. Du har valt att urskilja dig från dessa människor genom att vara med på Elit & Du är jävligt speciell. Och bara Elit är ännu jävligare än du."

Visst. Jag håller med: man vill nästan le lite moderligt åt pojken Bard för han fick säkert inte vara med och leka med de andra barnen på skolgården. Förmodligen är det därför han tycks ha ett o-uppdämt självhävdelsebehov i vilket han suger in andra osäkra och lite själviska människor.

Mitt problem, (för jag har faktiskt ett sådant) är inte att en grupp osäkra små människor delar elakheter med varandra i något litet chatrum. Mitt problem är att den människosyn de tycks dela, eller åtminstone tysta accepterar, är samma människosyn som kommer att prägla allt de gör. Hade de varit arbetslösa nazister i Skåne, eller förtidspensionerade MC-knuttar hade det väl inte spelat så himla stor roll. Men nu är de inte det. De är alla journalister, komiker, TV-personligheter, proffstyckare, sexrådgivare, politiker och musiker. De är inflytelserika personer som vanligt folk dagligdags lyssnar till. Som är med och påverkar samhällsdebatten, samtalsklimatet och värderingar som formar oss som människor.

När en perverterad, omogen och självcentrerad människosyn odlas, upphöjs och bekräftas av människor med makt, då får jag ett problem.
Inte konstigt att samhället ser ut som det gör.
Kanske allt ändå inte är Göran Perssons fel…

Oprah ger bort sina miljarder

Nu skrivs det i norska VG att Oprah Winfrey vill skänka 7 miljarder kronor till föräldralösa barn i Afrika. Ja, du läste rätt: SJU MILJARDER! Nu vet jag förstås inte om det är sant, men jag hoppas det. Jag hoppas att Oprah som hjälper översvämmade sydstatsbor i Mississippi och par i kris genom sina otaliga relationsskolor på TV, är precis så godhjärtad som hon verkar.

Det finns nämligen något väldigt otäckt cyniskt när kvinnor kritiserar andra kvinnor för att de faktiskt gör något. ”De lägger sig i, respekterar inte folks integritet, är besserwissrar och tror jämt att de vet bäst.” Vill de sedan dessutom donera 7 miljarder kronor till små ensamma barn på en av världens fattigaste kontinenter, blir de genast utnämnda till självgoda världsförbättrare. ”Vem har bett dig agera globalt samvete?”.

Nej, länge leve Oprah och alla andra kvinnor där ute som vågar lägga sig i och vågar ta ansvar!

R-E-S-P-E-C-T!

De är rörande överens; de makthungriga, kompetenta kvinnor som inte tänker be om ursäkt för att de finns. När Veckans Affärer samlar och bjuder in ett hundratal av de kvinnor som inom näringslivet faktiskt fått chansen att visa vad de går för, talar maktens kvinnor samma språk: ”Tack så mycket för besväret, men vi vill inte ha kvotering; vi vill inte ha något intrång i det privata ägandet!” Gunvor Engström, vd för Företagarna, Annika Falkengren, Koncernchef för SEB, Signhild Arnegård Hansen, vice ordförande för Svenskt Näringsliv, Lena Treschow Torell, vd för IVA är några av de debattörer som gång efter annan upprepar sig tills det nästan blir lite tjatigt. – ”Ge inte männen skottyta att ifrågasätta vår kompetens genom att införa kvotering!”

Respekt. R-E-S-P-E-C-T. Näringslivets kvinnor kräver välförtjänt cred för sina bedrifter och är beredda att kämpa med blod svett och tårar för att göra näringslivet mer jämställt. De vägrar dock ta emot några välmenta allmosor från en regering som vill gå in och detaljreglera ett alltmer ansatt privat ägande.

Vad vill de då ha istället? Vad vill de sällsynta kvinnorna själva att politikerna skapar för stöd? Hur vill de få fler kvinnor inom bolagsstyrelser och exekutiva poster? Enigheten är bestående; de vill ha sunda värderingsöverföringar från det att barnen är små, de vill ha flexiblare arbetsliv, förändrade attityder och ekonomiska incitament för att fler pappor ska ta ut större delar av föräldraledigheten. Men mest av allt vill de ha hushållsnära tjänster.

Det är inte annat än att en Kristdemokratisk vice partiordförande blir både rörd och förvånad över den enighet som finns när det kommer till möjligheten att vitt kunna köpa hjälp i exempelvis trädgård och hem. Vi Kristdemokrater har länge slagits för de s.k. ”pigjobben” och blivit både förlöjligade och nersablade av ledarskribenter och proffstyckare.

Att de utsatta kvinnor som idag arbetar svart inom hushållssektorn varken får pensionspoäng eller ekonomiskt stöd i händelse av sjukdom, har inte verkat bekymra maktens män som Lars Ohly och Göran Persson, men det bekymrar maktens kvinnor. Maktens kvinnor börjar också förstå att de inte är odödliga, och att det inte är något att skämmas över. Det är omöjligt att vara tuff affärskvinna, pangsnygg fru, bullbakande mamma och pedant städerska och samtidigt behålla sitt förstånd. Någonting måste stryka på foten och tyvärr blir det ofta kvinnornas hälsa. Kristina Alvendal från Moderaterna påpekade i debatten jag själv deltog i, att antalet förtidspensionerade 35-åriga kvinnor ökar. Men inte heller det tycks bekymra Persson. Man får förmoda att han fortfarande vill att städhjälp enbart ska vara höginkomsttagare likt honom själv förunnat, eller sådana som ser genom fingrarna med att anställa svart.

Vi Kristdemokrater har sagt det förut och säger det igen: varför skulle det vara finare att tömma papperskorgar på LO-borgen än att städa hemma hos en heltidsarbetande, ambitiös trebarnsmamma som vill satsa på karriären samtidigt som hon är förälder? Låt kvinnorna bestämma själva, och erkänn för allt i världen att det är precis lika fint och viktigt att vara kvinna inom hushållssektorn som det är att vara man i byggbranschen.

I världens mest jämställda land...

Som feminist och kvinna händer det ofta att man blir betraktad som lite överspänd när man börjar prata jämställdhet. ”Är inte Sverige ett av världens mest jämställda länder?” brukar det låta när man som kvinna försöker påpeka att samhället alltjämt har brister inom jämställdhetsområdet. Därför brister jag ut i ett enda stort Fylkingst ”äntligen” när Lars Engström, 51 år, i bokform berättar om det sexistiska klimatet inom företagsvärlden. I ”En sexist bekännelser” berättar han om hur kvinnor förlöjligas, ignoreras och motarbetas. Om hur deras ansökningar sorteras bort inför intervjuer och hur de får stå ut med sexskämt och trakasserier.

Igår intervjuas han i Svenska Dagbladet och föreslår att varje företag ska ha en jämställdhetsmanager som jobbar heltid med frågorna. (Helst en 32-årig kille från Handels.)

Jag tror nu kanske inte att bästa lösningen är att lägga ännu fler pålagor på privata företag, men jag kan inte annat än glädjas över initiativrikedomen. Med fler förslag och mer opinionsbildande kan vi komma tillrätta med de här inbyggda strukturfelen. Och till alla er självutnämnda förståsigpåare som tycker att jämställdhetsarbetet är kvasi och överflödigt: ha.

Sossarnas kvoteringsförslag ett hot mot LKAB

Nu vill sossarna stänga LKAB:s gruva i Kiruna. Ja, inte innan valet vill säga men sen. Det är nämligen precis vad som kommer att hända när den nya lag om tvångskvotering till bolagsstyrelser träder i kraft som vänsterkartellen nu är i full färd med att snickra ihop. Och LKAB är inte det enda av våra statliga företag som är hotat. Nej, på listan av nedläggningshotade företag finns också statliga klenoder som Vattenfall, Sveaskog och Telia.

Nu kanske du tror att jag talar i nattmössan. Eller att det här är en del i en illasinnad smutskastningskampanj. Men tyvärr kommer det jag beskriver bli verklighet när socialdemokraterna genomför sin plan om tvångskvotering enligt norsk modell.

I Norge har företagen fått två år på sig att uppnå jämställdhet i sina styrelser. De som inte lyckas att nå målet om minst 40 procent av vartdera könet i sina styrelser inom två år ska tvångslikvideras. De ska helt enkelt tvingas av staten att stänga ner verksamheten. Väl fungerande företag, arbetsplatser för tusentals anställda kan från ena dagen till den andra tvingas att säga upp sina anställda och upphöra med sin verksamhet.

Hur knasiga lagar får man stifta i ett land? Och nu vill alltså sossarna att Sverige ska införa samma knasiga lag.

I valrörelsen kommer Persson, Nuder, Messing och Östros att påstå att Allians för Sverige hotar de statliga företagen. Påståendet är skrattretande. Om socialdemokraterna får införa sin nya kvoteringslag efter valet så kommer 25 av de statliga företagen att tvingas slå igen, däribland tio av de 15 största. Faktum är att staten skulle förlora nästan alla de inkomster man idag får från sin aktieportfölj. Endast de pengar man får från Svenska spel skulle bli kvar.

Så Göran Persson svara mig på detta: Är det där med kvotering en så klok idé? Vill du verkligen riskera LKAB, Vattenfall och Sveaskog bara för att framstå som progressiv?

När demonerna skriker

Problemen började långt före mellanstadiet, men det var vid elva års ålder demonerna besökte mig för första gången. De började med att viska sitt budskap till mig med mörka och raspiga röster och lovade att de skulle rädda mig om jag lyssnade på dem. Jag var skräckslagen och lydde blint, men det hjälpte inte. Men tiden blev rösterna allt starkare och mer krävande. De kommenterade allt jag gjorde och satte upp regler som jag var tvungen att följa. Det var under den tiden jag började skolka, dricka, använda droger och skära mig.

Orden tillhör Bernadette Pålsson. Författaren till bästsäljaren Vingklippt ängel som idag, två år efter att hennes bok legat på allas nattduksbord, alltjämt kämpar för att få hjälp. Alltjämt brottas med tablettmissbruk, demoners röster och ineffektiv psykvård. Idag på Aftonbladet.se skriver Kerstin Weigl om ”Bernys” liv under våra mörkaste vintermånader.

Det är en uppfordrande läsning om remisser som inte kommit in, om rehabiliteringshem som inte vill ta emot för att Berny inte är tillräckligt rehabiliterad och det är en snabb repetition av hur barndom och uppväxt ser ut i sin mest smärtsamma form: Elva år gammal tar Berny Stesolid ur sin mammas burk. Tolv år gammal gör hon sitt första självmordsförsök. Som 16-åring räddas hon till livet två gånger efter överdoser. Vid 17 års ålder har hon utretts fyra gånger av sociala myndigheterna, hon får sin första psykiatriska utredning, men fortsätter ridas av ”demonerna” och upplever sig leva i sju olika dimensioner.

Om detta vore ett högljutt undantag, då skulle vi kunna lägga ihop tidningen, klicka vidare till nästa artikel och låtsas som om Bernys historia är unik. Som om den är ett tragiskt undantag vi inte behöver ta speciellt mycket ansvar för: Lite spill får man ju alltid räkna med.

Men vår förnekande egoism ger oss ingen ro. Enligt Socialstyrelsen har nämligen en av hundra svenska flickor mellan 13 och 18 år någon gång skurit, rispat eller bränt sig själva. Det är frågan om tusentals flickor som av olika skäl, avsiktligt har åsamkat sig själva smärta. Berny skar sig själv för att det tystade demonernas röster. För att fysisk smärta var enklare att hantera än den psykisk. Idag ser vi hur psykiska ohälsa hos unga ökar och att dubbeldiagnoser är vanliga: hälften av alla ungdomar som vårdas för missbruk har allvarliga psykiska problem.

Flickorna är som vanligt dubbelt utsatta. Om de fastnar i ett missbruk får de vård senare än pojkarna – och är i sämre skick när de får vården.

Plötsligt känns de 5 miljarder jag och alliansens välfärdsgrupp krävt till psykvården nästan otillräckliga. Men jag är glad över att vi beslutat att den grupp som Berny tillhör med våra förslag inte motas bort vare sig de söker missbrukarvård eller psykvård först. Bernys problem måste vara möjliga att möta, lindra och bota. Jag ska besöka behandlingshemmet i Tingsryd dit Berny vill. Det behövs fler sådana.

Kvinnor opereras som om de vore män

Så var det dags igen.
I går skrev Dagens Medicin om ytterligare en grupp kvinnor som får sämre vård än män och praktiskt taget riskerar livet för att de råkar vara, ja just det; kvinnor.

Med ”Svenska bråckregistret” som utgångspunkt (vem visste att det fanns?) har läkarstuderande vid Hälsouniversitet i Linköping studerat eventuella skillnader i behandlingsresultatet mellan män och kvinnor.

I studien konstateras krasst att det finns anmärkningsvärda skillnader i hur män och kvinnor behandlas. 17 procent av alla kvinnor som opererats för bråck i ljumsken tvingades genomgå en akut operation mot 5 procent av männen. Kirurgerna var tvungna att operera bort en bit av tarmen hos drygt 16 procent av de akut opererade kvinnorna för att rädda deras liv, en betydligt högre andel än hos männen.

Man missar alltså att många kvinnor har lårbråck, men som om inte det skulle räcka beskrivs nästan fyra av tio operationer hos kvinnor som ”annan operation” i operationsberättelsen medan samma sak gällde för bara 11 procent av männen. Kvinnor opereras alltså betydligt oftare med någon annan metod än de sex vanligaste operationsmetoder som finns för ljumskbråck. En anledning sägs vara att det saknas en beskrivning för hur man opererar ljumskbråck hos kvinnor. Något som kan tyckas lite märkligt med tanke på att allt inom sjukvården i dag ska vara ”evidensbaserat”. Men problemet är att evidensen är baserade på män. Tekniken är utprovad och standardiserad för, just det, män.

Kirurgerna har alltså en man för ögonen när de opererar kvinnor. Behöver en vice partiordförande för Kristdemokraterna informera om att det finns vissa, inte alltför ringa biologiska skillnader i kvinnors och mäns anatomi? Manligt utprövad operationsteknik och akuta operationer på kvinnor för att man ”missat” deras sjukdom. Ska man behöva byta kön för att få god vård i Sverige år 2006?