"Pappa kan själv!"

Äntligen! På www.pappagrupperna.se får vi som är både feminister och kristdemokrater äntligen svar på tal. Vi som gång på gång hävdat att föräldrarollen måste uppgraderas för att fler pappor ska välja att stanna hemma. Vi som envetet efterfrågat positiva attityder till föräldraskapet så att pappor lockas ta ut en större del av föräldraförsäkringen.

Den här hemsidan gör allt detta och mer! Pappagrupperna.se speglar den dagsaktuella debatten, innehåller frågor och svar samt ger roliga, konkreta råd till blivande fäder. En av mina favoriter är 18-i-topp-listan på varför fler pappor borde stanna hemma. Där kan man bl.a. läsa ”Du får gratis kompetensutveckling”, ”Du blir en fullfjädrad diplomat” ”Du blir en mästare på att improvisera”, ”Du har roligt” ”Du är normal och ansvarstagande.”

Det är precis sådana här initiativ vi behöver, för vilken man vill inte vara en normal, kompetent, flexibel, glad mästare på att förhandla?

På hemsidans historikavsnitt kan man även läsa om bakgrunden till Pappagrupperna. På MVC i Upplands Väsby fanns en grupp barnmorskor som helt enkelt tröttnade på frånvarande pappor vid föräldrautbildningen. 1990 startade de därför den första pappagruppen och resultatet var lysandet. Fler pappor tog ut föräldraledighet samtidigt som skilsmässotalen drastiskt minskade. Med bara några till initiativ av det här slaget kanske Socialdemokraterna en gång för alla kunde lägga ner tankarna på kvoterad föräldraförsäkring och även de förstå att "pappa faktiskt kan själv".

“Go daddy, go daddy, go daddy!”

Gunlögs dikt

Det sitter en flicka i ett hörn och gråter
Förbannar att hon "alltid tiger och förlåter"
Börjar fundera i konstiga banor
är det jag som orsakar hans bakvända vanor
En hand ska smeka, ej knytas och slå
man ska kunna prata utan att sen bli blå
Tvåsamhet är två, inte en som bestämmer o styr
den andre så att hårtussar o annat yr.

Och djupt därinne hon vet det är fel
Men hur bär man sig åt för att kunna bli hel?
"Vad gör jag, vart går jag, hur hittar jag hem"
fast hon vet; hon har ju läst om dem
som precis som hon råkat ut för en typ
som inte är karl, utan bara ett kryp.

Jag blir så glad när jag hör hennes tankar
i henne, trots allt, ett friskt hjärta bankar
Hon börjar förstå att det är hon som har rätt
hon är faktiskt bra på alla möjliga sätt
Hon är verkligen värd ett helt annat liv
i lugn och ro, helt utan "kiv"
Till henne jag säger: Var inte rädd, för vi finns
till stöd för varann, vi misshandlade kvinns.

VI ÄR BRA, VI ÄR STARKA INNERST DÄRINNE
TRO INGET ANNAT, HÅLL DETTA I MINNE

Gunlög Jacobsson

"Groda, grodigare, landslagstränare"

Fotbollslandslaget hör till en av Sveriges nationalklenoder. Det är lite grand som med Carola Häggkvist, Bingolotto och Liseberg. Genom åren fortsätter vi oförtrutet att älska, uppskatta, följa och stötta. Det var förstås 1994 som Brolin och Dahlin sköt fotbollen rakt in i den svenska folksjälen. Det var David vs Goliat och ’Sagan om de Gyllene Straffsparksskorna’. Sedan dess finns få företeelser som får svensken på lika gott humör som en världscup eller Europaturnering. När arbetslösheten skenar, Gudrun vräker fram över södra Sverige, små ögonskadade flickor utvisas och det inte finns något en vettig människa kan glädjas över, har de blågula pojkarna dykt upp i TV-rutan och fått oss att le. Vi älskar Zlatans divafasoner lika mycket som vi beundrar Henkes integritet och ödmjukhet.

Svenska landslaget påminner oss som allt det som är bra med Sverige. Allt det vi är stolta över och tycker om: rent spel, laganda, självuppoffring, hårt arbete, och oväntat i en värld där rikast och stöddigast alltid vinner – framgång.

Kanske just därför och för att landslaget inte bara representerar 11 svettiga pojkar i träningsoveraller, utan faktiskt hela vårt land, har uttalandet från biträdande tränare Roland Andersson upprört så. Kortfattat har han ursäktat Saudi-Arabiens utbredda brist på mänskliga rättigheter och jämställdhet med att ”man får ta seden dit man kommer” och ”Sverige minsann också har avrättningar på öppen gata”. (?!) Han tycker att kvinnor kan se fotboll på TV om de prompt måste, och jämför diskrimineringen med att han minsann inte får komma in på vissa krogar i Sverige.

Det finns grodor och så finns det fullständigt befängda uttalanden, som gjorda av rätt personer inte bara kränker kvinnor utan också skadar Sveriges internationella anseende. Roland Andersson borde naturligtvis veta bättre. Men även om han nu är en bigott, trångsynt manschauvinist som avgjort bott för länge i en kultur som tycker det är helt ok att behandla kvinnor som andra klassens medborgare, borde han ändå veta bättre än att ge uttryck för sådana åsikter i egenskap av tränare för ett svenskt landslag. Därför är en ursäkt på sin plats.

Dr Phil och porren

Häromdagen satt jag och tittade på Dr Phil. Ni vet den där superpretentiöse beteendevetaren som fått hela USA att vilja ta itu med sina kvasiproblem. Veckans avsnitt handlade om pornografi, och närmare bestämt den sort som nu finns tillgänglig för såväl tonåringar som barn och vuxna på Internet. De par som kom för att söka hjälp hade alla problemet att ena parten upplevde pornografianvändandet som kränkande och den andra menade att det var något helt naturligt. Den sistnämnda gruppen fällde kommentarer som: ”alla killar håller på med det”. ”Det här är något jag gjort sedan jag var tonåring” o.s.v.

Inledningsvis satt Dr. Phil bara och lyssnade. Inga kommentarer, inga avslöjande ansiktsuttryck. Hans tillfälliga nollställning gav rum för en liten stunds egen reflektion över våra svenska förhållanden. I Sverige har pornografi under senare år blivit alltmer rumsren. Sexologer och rådgivare föreslår porr som en extra krydda till uttråkade par som inte vet hur de ska skaka liv i passionen. Många TV-kanaler inte bara sänder porrfilmer utan gör också reklam för dem under dagtid när barn och ungdomar är troliga tittare. Porrklubbarna i Stockholm kör ogenerat omkring med sina stora reklamskyltar uppmonterade på biltaken. Alltfler barn och ungdomar blir exponerade för porr, genom kompisar eller Internet.

Så drämmer TV-terapeuten till:

”This is not OK behavior. It is a perverse and ridiculous intrusion into your relationship. It is an insult, it is disloyal and it is cheating.”

Dr Phil fortsätter sin framställan genom att påpeka att pornografi inte är verkligt. ”Det är en fantasi; smink, linser, hårförlängningar, kameravinklar, ljussättning och silikon. Det är också någon annans dotter som har gjort ett par oerhört dåliga val i livet. Hon förnedrar sig själv, föraktar sig själv och blir utnyttjad av människor finansierade av dig. Det är en sjuk, förvriden värld. Det är inte hälsosamt, det är inte naturligt och det är inte normal.”

Hoppsan. Någon som kände att det inte var tillräckligt klart? Den amerikanska kategoriskhet som Dr Phil tillämpar kan förvisso föranleda ett och annat leende. Men i hans korta, koncisa framställan blir något synligt. Det handlar framförallt om de kvinnor som är involverade i den här produktionen. Kvinnor som alla är någons dotter. En av dem var tolvåriga Nora Kuzma som kom till södra Kalifornien med mamma och tre systrar på jakt efter ett ordnat liv. Åratal av sexuella övergrepp och likgiltiga föräldrar drev henne dock ut på Hollywoods gator där hon snabbt hamnade på en agentur för nakenmodeller. I sin kamp för överlevnad antog hon namnet Traci Lords och vek ut sig i Penthouse. Vid femton års ålder var hon en världsberömd porrdrottning som drunknade i ett hav av sex, droger och lögner, tills FBI fann henne bara några dagar efter hennes artonde födelsedag.

Idag känns det som om samhället resignerat inför pornografin. ”Det är väl inte så himla farligt? Var inte så frigid och tråkig!” De som protesterar är återigen våra unga, som i ren frustration använder sig av drastiska metoder som skadegörelse. Det sker förstås i avsaknad av vuxna som vågar göra ett moraliskt ställningstagande och göra något aktivt åt problemen. Frågan är inte om vi ska göra, utan vad och hur.
Maria Larsson

De förtorkade benens dal

I bakvattnet av julskinka, knäck och Ivanhoe som väljer fel tjej, kommer bilderna åter igen till oss. Revben som petar ut, insjunkna kinder och tomma blickar. Med enda skillnaden att nu föreställer de inte svältande barn från Nordkorea, utan snuskigt rika Hollywoodtjejer. De har pappor som Lionel Richie och Rick Hilton. Har datat Jack Nicholsson och Stålmannen, - ändå tycker de inte att de duger.

Visst. Man kan förstås tycka att det för länge sedan gått inflation i alla välmenta kommentarer om anorexins stora fara och att ”alla minsann duger som de är”. Det låter lätt lite lagom töntigt och präktigt och ’vänta så ska farmor ska sätta fram lite saft och bullar åt dig’.

Men siffror som talar om att närmre 300 000 personer i Sverige lider av ätstörningar är inte lika gulliga. Vissa undersökningar talar för att ända upp till 35 procent uppvisar symptom för anorexi och bulimi. Detta medan debutåldern sjunker och 9 – 10-åringar kommer till ätstörningskliniker med fullt utvecklad anorexi. …också blir Nicole Ritchie bara smalare och smalare...

På nätet finns idag en hel underjordsrörelse, var stomme utgörs av hundratals hemsidor där anorexi och bulimi uppmuntras som en livsstil; ett val och i vissa fall närmast en religion. Där finns tips att tillgå på hur man ska gå ner snabbt i vikt, ursäkter för att inte äta, samt ”inspirerande bilder” på kvinnor i nöjesbranschen eller modellvärlden som alla är ”föredömligt smala”. (Somliga sidor har”topp-tio” på anorektiska favoritskådespelare.)



Bilderna syftar till att inspirera eller ”hjälpa” flickorna att inte äta. För mat är ont, och svält är gott. Så här beskriver ”Anorexic Nation” själv förhållandet:

"Starvation is fulfilling. Colors become brighter, sounds sharper, odors so much more savory and penetrating that inhalation fills every fiber and pore of the body. The greatest enjoyment of food is actually found when never a morsel passes the lips."

Precis som när överviktiga personer sätter bilder på modeller på sina kylskåp som inspiration, triggar bilderna på andra anorektiker tjejerna. När de ser bilderna känner de tävlingsinstinkt. Problemet är att i denna tävling dör den som vinner. Andra råd flickorna nås av är att hellre spendera sina pengar på droger istället för mat, eftersom man då åtminstone dämpar sin aptit. Det finns alternativa mattrianglar där näringsintaget består av vatten, cigaretter, piller och lightläsk. Flera sidor presenterar Anorektikers Tio Budord, eller liknande. En sida ger följande råd:

“SELF-CONTROL TIP #7: Find something that makes you feel vaguely ill or unpleasant, get a picture of it, and put the picture beside your food. Make sure to look at the pictures while you eat. After awhile you may begin to associate food itself with unpleasantness, which will make you less inclined to eat.”
-Fat Like Me

Diverse ”uppgörelser” med vuxenvärldens propaganda att bulimi eller anorexia skulle vara skadligt eller rentav en sjukdom görs också. Detta invid bilder på trådsmala modeller som samma vuxenvärld producerat och tillhandahållit.



”Anorexia räddade mitt liv” skriver en ung tjej på sin hemsida. Varför gör hon ett sådant uttalande? För att vuxenvärlden inte kunde rädda henne? För att den överhuvudtaget inte fanns där? För att den inte ens försökte?

Det ökande antalet unga flickor med anorexia och bulimi, är bara ett av tecknen på att unga kvinnor i Sverige i dag inte mår bra. Denna vetskap förpliktigar. Den förpliktigar mig som vuxen, som mamma och som politiker att göra något. Visst är det enkelt att kritisera ungdomars skadegörelse av olika klädföretags reklamkampanjer; att de tar till sprejburkar och klisterlappar i sin förstörelselusta. Men vad ska de göra? När vuxenvärlden inte förmår skydda dem från idealiserade sjukdomstillstånd och drogglorifierad sexualisering? När revben som petar ut, insjunkna kinder och tomma blickar marknadsförs som sexigt och framgångsrikt? Vad ska de göra när vi tiger?

Istället för att klandra ungdomen för ungdomens sätt, bör vi peka fingret mot oss själva; mot vuxenvärlden som ytterst bär ansvaret. Vi; klädföretag, reklammakare, konsumenter och politiker måste säga ett tydligt nej till ”de förtorkade benens dal” och ja till livet.