Socialdemokraternas kvoteringsiver allt galnare

Som jag skrivit tidigare så tänker Socialdemokraterna innan valet lägga fram ett förslag om tvingande könskvotering till bolagsstyrelser. I utformningen av den nya lagstiftningen verkar regeringen snegla på det norska exemplet. Regeringens utredare Catarina af Sandeberg sa i en intervju med Svenska dagbladet (SvD 28/11) att: ”Bolag som inte följer reglerna kan till slut utsättas för tvångslikvidation.”

Hela tanken med kvotering är märklig. Den utgår ifrån att det inte finns personer, och då främst kvinnor, som i samarbete med andra och av egen kraft och förmåga kan ta sig till ledande positioner i näringslivet eller övriga delar av samhället.

Jag undrar om jämställdhetsminister Jens Orback skulle vilja leva med ovissheten ifall han har fått sitt uppdrag på grund av sina egna meriter eller om han är inkvoterad på grund av sitt kön? Skulle Orback vilja leva med andras misstänksamhet på grund av att han kanske är inkvoterad? Vill han granskas hårdare och ifrågasättas oftare än sina kollegor? Det kommer att bli vardagen för många kvinnor på ledande positioner om den socialdemokratiska regeringen gör verklighet av sina kvoteringsplaner.

Regeringens utredare har fått ett ganska öppet uppdrag men ska i första hand utreda möjligheten att införa tvingande bestämmelser i aktiebolagslagen. De som inte uppfyller den lagstadgade kvoten av kvinnor och män ska enligt utredningsuppdraget kunna drabbas av viten och sanktionsavgifter eller andra typer av sanktioner som utredaren vill föreslå.

Ju mer man sätter sig in i de socialdemokratiska tankegångarna kring kvoteringskravet, ju galnare verkar det. En märklighet, bland många andra, i det utredningsuppdrag som socialdemokraterna, tillsammans med vänstern och miljöpartiet, formulerat är att alla publika aktiebolag och vissa privata aktiebolag med självklarhet ska omfattas av de nya kvoteringskraven. Däremot är det upp till utredaren att föreslå huruvida de statliga och kommunala bolagen ska tvingas kvotera in personer av det underrepresenterade könet i styrelserna. På detta sätt kringskär regeringen den enskildes rätt till egendom samtidigt som man håller dörren öppen för att skapa en frizon för den politiskt kontrollerade sektorn.

Det borde givetvis vara tvärtom. Vi politiker borde arbeta hårt för att skapa jämställdhet inom de statliga och kommunala bolag som vi har inflytande över men låta de enskilda näringsidkarna och aktieägarna förvalta sin egen egendom.

Socialdemokraternas förslag om kvotering är ett grundskott mot rätten till egendom vare sig bristande efterlevnad leder till tvångslikvidering eller begränsar sig till viten och sanktionsavgifter. Att staten genom lagreglering ska bestämma över en styrelses sammansättning bryter mot andemeningen i Europakonventionens egendomsskydd. Att inte få bestämma över hur eller av vem det företag man äger ska styras är en omfattande inskränkning i egendomsrätten. Och jag har svårt att se något sådant allmänintresse som skulle kunna motivera en sådan inskränkning.

Istället för att fortsätta på den inslagna vägen med tvångsmässig kvotering borde regeringen pröva andra vägar för att uppnå jämställdhet i näringslivet. Den kvinnliga entreprenörsandan är stark. Men den hålls tillbaks av stopplagar och andra påfund som hindrar kvinnor att utveckla sina idéer. När regeringen lägger hinder i vägen för kvinnligt företagande, innebär det att de också begränsar rekryteringsbasen till styrelser och andra ledande befattningar.

Den kod för bolagsstyrning som näringslivet självt har utvecklat är ett verktyg för att uppmärksamma behovet av fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Men det räcker inte att få upp ögonen för problemet, man måste också kunna se möjligheterna. Här har staten enligt min mening ett ansvar att gå före och sätta ett gott exempel. Hälften av alla styrelseledamöter i de statligt ägda företagen ska vara kvinnor, liksom hälften av alla styrelseordföranden. Regeringen behöver arbeta aktivt med sin bolagsstyrning och ledarskapsutveckling för att synliggöra kvinnor. Regeringen måste också uppmuntra kvinnor på ledande positioner inom den statliga bolagssfären att bygga nätverk för att hjälpa andra kvinnor framåt i näringslivet. Dessutom ska de statligt ägda bolagen i sina årsredovisningar beskriva hur de bedriver sitt jämställdhetsarbete. I en sådan redovisning bör det finnas information om hur företaget är organiserat ur jämställdhetssynpunkt samt hur man arbetar för att underlätta för anställda att förena

Kvotering till styrelser är galen politik

Idag har jag, tillsammans med några vänner i Allians för Sverige, en debattartikel på Brännpunkt som handlar om socialdemokraternas förslag att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelserna.

Andelen kvinnor i bolagsstyrelserna är allt för låg. Men att som socialdemokraterna nu gör, hota med en lagstiftning som kräver minst 40 procent kvinnor i styrelserna, är en helt galen politik. Enligt regeringens utredare Catarina af Sandeberg kan de företagare som inte lyckas leva upp till kravet komma att berövas sitt livsverk.

Det är inget nytt att den svenska vänstern ropar efter nya regler, som begränsar den enskildes möjlighet att själv förfoga över sin egendom. När begrepp som förstatligande, socialisering och löntagarfonder har mist sin attraktionskraft ska äganderätten istället inskränkas genom program, planer, riktade bidrag och skattelättnader samt kvotering. Med Göran Persson vid rodret finns snart inget annat kvar av det privata ägandet än namnet. Alla ska tvingas att göra det mäster Göran vill. Anställ nu och avskeda då. Lägg verksamheten i norr ena dagen och i väster den andra. Placera en kvinna här och en man där. Vad hände med den enskildes makt över sitt eget liv och sina egna tillgångar?

Jag säger nej till kvotering av ledamöter i bolagsstyrelser och förväntar mig att näringslivet tar sitt ansvar för att uppnå jämställdhet i bolagens styrelser och ledning. Äganderätten står inte i motsatsförhållande till jämställdheten. Tvärtom, de är varandras förutsättning. Vad kampen för jämställdhet behöver är inte den urholkning av äganderätten som socialdemokraterna förespråkar, däremot ökad insikt om de orättvisor som fortfarande råder, en verklig vilja att förändra hos näringslivet självt, mentorprogram, stödjande nätverk, tuffa aktieägare och forskning. Då tror jag att en förändring äntligen kommer att uppnås.

När är det okej att tycka som Gwyneth Paltrow?

När man pratar om familjen händer det ofta att folk får något lätt panik- och glansartat i blicken. De tror att man drabbats av obehärskad moralpanik och vill börja säga åt folk hur de ska leva sina liv. Eller så är man säkert viktoriansk, trångsynt och fördömande. Ena konservativa tomtar som vill behålla allt som det är och alltid har varit. Man är rädd för förändring och vägrar pröva nya saker; som jordgubbskondomer eller nano iPods. Men Kristdemokraterna, vill ju förändra mycket, ja nästan allt.

Som förslagsvis uppfattningen att vuxenvärlden har någon slags legitim copyright på att vara egoistisk. Att det är urtrist att vara ansvarsfull, plikttrogen och en god förälder. Att man helst ska ha en au-pair från Spanien, springa på SpyBar och gå på vernissage av franska existensialister för att ha ett liv. Well, excuse me for having an opinion, but I beg to differ. Nästa Expressenlöp borde inte handla om Lundells barnarov eller Perbrandts alkoholproblem. Det borde handla om alla de fantastiska människor som kämpar för att hålla ihop sina familjer och prioriterar barnen. Det är imponerande och beundransvärt.

Och nu tycker du naturligtvis att jag blivit värsta moraltanten igen. Men det gör du i sådana fall bara för att jag är Kristdemokrat. Om exempelvis Gwyneth Paltrow eller Linda Skugge skulle säga exakt samma sak, hade du inte haft några som helst problem med att lyssna. Så…

Jag gjorde en filminspelning på 10 dagar när Apple var tio månader. Det var
hemskt. Det var första gången det inte var jag som badade henne, lade henne i
sängen och fanns där när hon vaknade. Jag ska göra allt i min makt för att hålla
ihop familjen. Man är ingen familj om man inte spenderar tid tillsammans.
Gwyneth Paltrow, Aftonbladet 7 december

Jag mår så illa av alla som ynglar av sig (ofta med olika partners) och som sen
inte lyckas hålla ihop sina familjer. Vad är ni för omogna människor? Varför
sätter man sina egna behov före barnens? Vad är det som lockar så? Ett spännande sexliv? Själv skulle jag leva i celibat resten av mitt liv om det var vad som krävdes för att mina döttrar skulle ha det bra. Skulle jag bli singel skulle jag inte valsa omkring bland olika män och rycka upp barnen gång på gång. Jag skulle lätt ge upp mitt liv för barnens skull. Jag tror inte ett skit på det där om "barnen mår bra om mamma mår bra". För oftast så betyder det där "mamma mår bra" att hon ska få byta karlar, supa, leva som en tonåring själv. Det är bara bullshit.
Linda Skugge, Expressen 24 november

Näe, man måste inte säga att föräldrar som av olika anledningar inte klarar av att hålla ihop är sämre människor. (Så är självklart inte fallet!) Men man måste våga säga att alla de som faktiskt kämpar, ödmjukar sig, gör uppoffringar och försöker igen, är fantastiska. De ska hjälpas av politikerna, inte marginaliseras eller förlöjligas.

När ska man rädda någons liv?

Martin Luther King sa en gång: ”Problemet är inte onda människors brutalitet, utan godamänniskors tystnad”. I Sverige år 2005 blir detta ”problem av tystnad” smärtsamt uppenbart när en 17-årig flicka av två tonåringar våldtas på ett offentligt badhus medan 30 vuxna människor sitter helt handlingsförlamade. Pojkarna tvingar in flickan i ett hörn, sliter av hennes bikini och genomför våldtäkten. Kings citat har sällan känts lika uppfordrande.

Därmed finns också anledning att fråga justitieminister Bodström om han tycker denna i Aftonbladet publicerade historia, (Aftonbladet 2 december) är lika lustig som han i höstas tyckte att Kristdemokraternas förslag om en s.k. civilkuragelag var. Vår lag hade nämligen inneburit att alla de vuxna människor som utan fara för eget liv, kunde och borde ha ingripit för att förhindra övergreppet, faktiskt gjorde sig skyldiga till brott. Om lagen redan i våras hade funnits, kanske våldtäkten av en flicka som i dag vid upprepade tillfällen har försökt ta sitt liv, inte ens hade behövt ske. Då hade de 30 vuxna på Husbybadet nämligen vetat att svenskt rättssystem inte accepterar goda människors tystnad. De hade vetat att de genom att inte ingripa och försöka hjälpa, inte bara var moraliskt, utan även juridiskt skyldiga.

Kristdemokraternas förslag är till sin karaktär mycket enkelt: om man som vittne till ett brott eller olyckshändelse bedömer att man skulle kunna ingripa för att hjälpa och skydda offret, utan fara för eget liv, borde detta vara en juridisk skyldighet. - Ett barn dras av en man in i ett buskage, en treåring håller på att drunkna i en vattenpöl, en tonårstjej blir våldtaget på ett badhus; du kan och ska inte förhålla dig neutral eller likgiltig. Redan 1996 tog Maceij Zaremba i Moderna Tider, upp denna oförklarliga brist i svensk lagstiftning. (Moderna Tider Dec/Jan 1995/96) Zaremba anförde ett exempel från en annan badplats, (Älvsjöbadet). Där såg ett hundratal vuxna på medan en 13-årig invandrarpojke ensam försökte dra upp tre drunknande människor.

Naturligtvis skulle en "civilkuragelag" inte göra människor mer goda eller hederliga. Den skulle inte skapa bättre medborgare eller ett samhälle utan ondska. Men samhället skulle med de medel som samhället tillstår, sända en tydlig signal: Vi har ett ansvar för varandra. Vi har ett ansvar att gripa i och hjälpa i de fall vi kan och det står i vår makt.