Dagisdebatten som gick fel

Ibland händer det att frågor poppar upp som alla tvångsmässigt måste tycka något om. Som huruvida rätt låt vann schlagerfestivalen eller om Stockholms slott ska målas brunt eller gult. De senaste veckorna har tidningarna fyllts av kommentarer om huruvida dagis är bra eller dåligt. Detta skedde till följd av att jag välkomnade Nina Björk som medlem till Kristdemokraterna, (ett ganska djärvt grepp ska tillstås) och om inte det passade, så åtminstone till kategorin föräldrar som tycker att det går alldeles utmärkt att vara feminist och mamma samtidigt.

Men istället för att handla om valfrihet; att alla barn är olika och föräldrarna måste få kunna välja barnomsorgsform själv, spårade debatten ur. Plötsligt handlade den om huruvida dagis är bra eller dåligt. Om huruvida barn ska vara hemma hos mamma eller tillbringa 11 timmar om dagen i stora barngrupper.

Den blott något klarsynte inser naturligtvis att verkligheten är långt mer komplex än så. Till att börja med behöver barn sin pappa lika mycket som de behöver mamma. Att ställa "bullbakande mamma" kontra "stökigt dagis", mot varandra som några slags huvudalternativ, är korkat och farligt. Barnens PR-byrå, (vilken de senaste åren varit synonym med Kristdemokraterna), tycker man ska marknadsföra föräldrarollen som viktig, cool och respektingivande. Då kanske fler pappor vill stanna hemma alldeles av sig själva.

Samma PR-byrå hävdar att ogenerat att vissa barn faktiskt trivs alldeles utmärkt på dagis. De ska kunna få gå dit utan att föräldrar (eller personal) ser verksamheten som något undermåligt b-alternativ. Dagis är klockrent det bästa alternativet för vissa barn, men när ska vuxenvärldens politiker fatta att alla barn inte är likadana? Vissa barn behöver vara hemma längre, åter andra trivs bättre hos dagmamma och en del föräldrar tycker faktiskt att de vill betala världens coolaste farmor att sköta barnpassningen några timmar i veckan.

Barnens PR-byrå ställer därmed följande frågor:
- Vem tror att fler pappor kommer att stanna hemma om barnuppfostran marknadsförs som något snorigt, tråkigt, oviktigt och ovanlönat?
- Varför ska vissa barn få 200 000 kronor om året av regeringen i "barnpassningsomkostnader", när andra barn inte får någonting?
- När ska regeringen fatta att alla barn är olika och behöver olika saker?

Liza Marklunds ofullkomlighet

Inom Kristdemokratisk ideologi finns det en princip vi kallar ”ofullkomlighetstanken”. Den betyder ungefär exakt vad den säger: ingen människa är perfekt, alla gör fel, ingen är fullkomlig. Det var den principen Expressens läsare var tvungna att använda sig av när de läste Liza Marklunds krönika i Expressen söndagen den 6 november. För någonting mer felaktigt, genant fördomsfullt och okunnigt var det nämligen länge sedan tidningen publicerade.

Det vore lätt och är onekligen väldigt frestande att slå an samma ton. Att med rappa formuleringar förlöjliga både Marklunds okunnighet, trångsynthet och brist på journali(s)tisk integritet. Lika lätt att helt ignorera hennes påståenden med ställningstagandet att ett så grovt övertramp inte ens förtjänar att kommenteras. Men det vore inte förenligt med kristdemokratisk ideologi; med principen att alla kan göra fel, (somliga vid upprepade tillfällen) och att alla förtjänar en andra chans, (somliga flera).

Liza Marklund må år 2005 vara en svensk bestseller-författare, men det gör henne per automatik inte till allsmäktig tolk över vad Sveriges 1,9 miljoner barn behöver. Än hur många krönikor hon skriver i Expressen eller böcker hon säljer, har hon inget veto i föräldraskapsfrågan. Liza Marklund vet inte bäst och det gör inte jag heller. Och det är just där vi två skiljer oss åt som allra mest: Jag som politiker inser mina begränsningar och säger att föräldrarna borde få bestämma själva medan Marklund vill göra det valet åt dem.
Larsson kontra Marklund.
Kristdemokrati kontra Socialdemokrati.
Ofullkomlighet kontra maktfullkomlighet.

Visst finns det barn som trivs och utvecklas alldeles utmärkt på dagis, som mina och Marklunds egna. Andra trivs hos dagmammor och åter andra barn mår allra bäst hemma hos sina föräldrar. Men lika lite som det går att homogent bestämma yrkesval eller utbildning åt vuxna, borde det gå att välja en likriktad barnomsorgsform åt barnen. Alla barn är inte precis desamma; alla har inte samma utvecklingstakt eller intressen. Alla mår inte bra av stora grupper, hög ljudvolym och stress. Barn är unika, med unika behov och bör respektfullt behandlas därefter. Att referera till en tio år gammal undersökning som gjorts i en liten stad i Kalifornien, omfattande 1300 barn, ger knappast legitimitet åt påståendet att dagis passar alla barn. Att Marklunds äldsta dotter blev ”vacker, smart och självständig” har pojkvän och bor i en trea, säkrar knappast heller förskolans särställning. (Att detta ens ska behöva påpekas känns faktiskt pinsamt.)

Marklund tar helt lösryckt också upp abortfrågan och påstår lika felaktigt att den ska ha diskuterats som valfråga. Som vice partiordförande för Kristdemokraterna har jag inte deltagit i en enda sådan diskussion. (Vet Marklund för övrigt vad Kristdemokraterna tycker om aborter? Av hennes kommentarer att döma är det mycket tveksamt.) På vårt riksdagskansli jobbar för övrigt både pappor som tar ut lång föräldraledighet, personer som är homosexuella, och en riksdagsgrupp som är positiv till forskning på adulta stamceller. Kvinnorna på vårt kansli tjänar i jämförelse med männen bättre än sossarna tvärs över gatan.

Det är svårt att inte avskriva Marklund som helt oseriös när hon använder sin medieplattform och sitt journalistiska ansvar till att sprida okunskap och lögner. Men så var det ju det där med ofullkomlighetstanken…

Min kompis Linda

Jag tycker du är bra Linda. Mest för att du är modig och vågar säga två saker samtidigt; som att det går alldeles utmärkt att vara feminist och förälder. Att man visst kan kritisera könsmaktstrukturer och ändå tycka livet måste förändras när man fått barn. För både pappan och mamman.

Både du och Nina, vare sig ni själva riktigt förstår vidden av det, har med era respektive ståndpunkter och åsikter, vidgat feministbegreppet. Ni har gjort det mer lättillgängligt, legitimt och verklighetsförankrat. När ni säger det är ok att tycka barn inte ska vara 11 timmar på dagis, utan att bli stämplade som könsförrädare, lyfter ni bort många föräldrars dåliga samvete. De föräldrar som faktiskt valt och som vill vara hemma. Som gör både personliga och ekonomiska uppoffringar för att ta hand som sina barn. Sådana män och kvinnor är hjältar, och ska inte ses ner på, fördömas eller förlöjligas.

…att det sedan verkar ligga kvar ett par gamla fördomar som skaver, om att Kristdemokraterna skulle vara stockkonservativa viktorianska och patriarkala, får man väl stå ut med. Men om rätt ska va rätt: självklart vill vi att pappor ska ta ett lika stort ansvar hemma. Kvinnor är inte bättre föräldrar än män och alla feminister blir inte tråkkonservativa bara för att de fött barn.

Men förhoppningsvis blir alla feminister, män som kvinnor, mer osjälviska när de fått barn.

feminist = förälder = kristdemokrat

I fem korta svar bemöter Nina Björk mitt inlägg i Expressen (1 november) om att hon låter lika mycket kristdemokrat som jag själv när jag debatterar familjepolitik. Hon håller med om likheterna i sina och partiets tankar kring familjelivet. Ändå tycker Björk att hon överlag står närmast Vänsterpartiet eftersom Kristdemokraterna "uppfattas som ett sexualitetskonservativt, köns- och klasskonservativt parti".

Ikväll skickar jag därför en kopia av Kristdemokraternas partiprogram till Björk med uppmaningen att leta fram de kapitel som bekräftar hennes uppfattning att vi är just viktorianska, frigida, homofoba, fördomsfulla, patriarkala och gammaldags så där i största allmänhet. Nina Björk lär bli mycket förvånad.