Regeringens tvång räcker inte långt

Varje år dödas ungefär 16 kvinnor av en närstående man.
Över 20 000 anmälningar om kvinnomisshandel görs.
Mellan 20 och 40 kvinnor utsätts för grovt våld.
(Brå tror dock att anmälningarna utgör 20 – 25 procent av det verkliga antalet.)

En ny undersökning från Socialstyrelsen visar dock, - den dystra statistiken till trots, - att en tredjedel av kommunerna saknar en handlingsplan mot kvinnovåld. Kommunpolitiker har rentav kommenterat frågan med att ”den inte direkt varit prioriterad”.

Nu vill folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson införa en ny kvinnoskydddslagstiftning som tvingar kommunerna att ordna skyddat boende.
Socialdemokratiska statsråd må uppröras över undersökningen, men siffrorna blir lätt sådana när bara en tredjedel av de statsbidrag som betalas ut går vidare till lokala verksamheter med syfte att hjälpa utsatta kvinnor. Om regeringen däremot kunde släppa taget om sin åsiktsproduktion och omfördela stödet till lokala kvinnojourer istället för starkt politiserade centralorganisationer, kanske man inte skulle behöva tvinga kommunerna till någonting.

Ära den som äras bör

Även efter sin död fortsätter Rosa Parks att riva barriärer och spränga gränser. Som den första kvinna någonsin skall hon nu finnas på lit de parade, så människor kan hedra hennes minne samt ta farväl. Parks historia vittnar om möjligheter att bekämpa orättvisor och övervinna hinder; både som färgad och som kvinna. Hennes exempel är en stor källa till inspiration, men också en uppfordrande förmaning om att fortsätta kampen där hon lämnade den.

Kvinnorna ryker medan männen sitter säkert hos (s)

Idrottsminister Bosse Ringholms klubb Enskede IK har undanhållit cirka 950 000 kronor från beskattning och tränare har fått svarta löner i handen.
Det är inte första gången s-märkta ministrar hamnar i blåsväder. Laila Freivalds fick lämna in sin avskedsansökan till regeringen i september 2000 efter en omstridd ombildning av hennes hyresrättslägenhet till bostadsrätt. Mona Sahlin avgick efter kontokortsskandaler och valde att dra tillbaka sin kandidatur till statsministerposten. Kvinnorna offras för husfridens skull.

Det går en röd tråd genom socialdemokraternas agerande. Kvinnorna ryker medan männen hålls bakom ryggen av högsta hönsen.

Om våra folkvalda inte kan leva upp till de bestämmelser som gäller för beskattning, hur kan man då kräva att medborgarna skall göra det? Nu måste Ringholm ta konsekvenserna av sitt ansvarslösa beteende, precis som hans kvinnliga kamrater fått göra innan honom.

Ella Bohlin
Ordförande i KDU

Världen har förlorat en hjältinna

Det var en eftermiddag i december 1955 som en svart sömmerska vägrade lämna sin sittplats på bussen till en vit man. I den amerikanska delstaten Alabama, som på så många andra platser i USA och den amerikanska södern, sanktionerade nämligen lagen segregation och diskriminering. Kvinnan, vars namn skulle komma att praktiskt taget identifiera civilkurage, var på väg hem efter en arbetsdag och hon var trött. Inte bara fysiskt, utan så som hon själv beskriver det; "trött på det sätt som hon och andra afrikansk-amerikanska medborgare behandlades varje dag, varje år."

I sin bok "Quiet Strenght" skriver Rosa Parks om hur hon "tänkte på sin mor och sina morföräldrar; på hur starka de var". Hon visste precis hur stor risk hon tog när hon vägrade att resa på sig. Men hon hade blivit given en möjlighet att göra vad hon själv hade bett andra om. Rosa Parks satt kvar. Senare greps och bötfälldes hon. Hennes rättegång, och den påföljande bojkotten av bussarna i staden Montgomery som genomfördes, hör numera till den klassiska amerikanska historien. Högsta domstolen förklarade 1956 rassegregationen på bussarna olaglig och i strid med konstitutionen.

Så här säger Parks själv om sin roll och uppgift i den kamp för svartas rättigheter hon i så många avseenden kommit att representera:

"Four decades later I am still uncomfortable with the credit given to me for
starting the bus boycott. I would like [people] to know I was not the only
person involved. I was just one of many who fought for freedom."

Parks har genom denna enda modiga akt av civilkurage, kommit att modellera ödmjuk kamp för rättvisa och rättfärdighet. Hon har visat hur viktigt det är att varje enskild, man som kvinna, tar personligt ansvar. För sin nästa och för frihet.

I augusti 1994 blev Parks attackerad i sitt hem av en ung man som ville ha pengar från henne. En gammal dam, som till samhället bidragit med så mycket, utsattes för brott i sitt eget hem. Parks hade lätt kunnat bli cynisk och bitter. När hon själv skriver om händelsen uttrycker hon sig på följande sätt:

"I pray for this young man and the conditions in our country that have made
him this way. Despite the violence and crime in our society, we should not let
fear overwhelm us. We must remain strong."

En kvinna.
En dröm.
Ett mirakel.
Vi minns idag Rosa Parks med stolthet, respekt och stor ödmjukhet.

Fru Justitia är mer skelögd än hon är blind

P1:s program Kaliber avslöjade igår att kvinnor missgynnas i rättsapparaten. Kalibers undersökning visar på att kvinnor systematiskt diskrimineras vid polisanmälan. Kvinnors polisanmälningar läggs ner i större utsträckning än mäns. Och om det är en kvinna med utländsk bakgrund är oddsen som lägst för att hennes polisanmälan ska leda till åtal. Detta är skrämmande. Oavsett om det är okunskap eller omedvetna handlingar från enskilda poliser är resultatet tydligt, kvinnor har inte samma chans att få sin sak prövad i rätten. Det är inte acceptabelt. Kvinnor och män, oavsett etnisk bakgrund, ska behandlas lika i rättsystemet. I annat fall undergrävs dess legitimitet.

Kalibers undersökning måste leda till att värderingsfrågorna lyfts upp inom rättsväsendet och får praktiska konsekvenser. Likhet inför lagen måste gälla även i praktiken, inte bara på pappret. Vem tar initiativ till att dessa frågor lyfts fram och åtgärdas?

Mia Frisk
Ombudsman

Den vanilja sanningen

Tiina Rosenberg har meddelat på DN Debatt att hon lämnar sitt styrelseuppdrag i Feministiskt Initiativ. En av huvudorsakerna är naturligtvis den massiva kritik hon fått erfara från en relativt bred politisk front. Rosenberg konstaterar själv i artikeln att "alla varit emot henne". – Alla inkluderar här Susanna Popova, Timbro, Svenska Dagbladet, Axess, Ebba-Witt Brattström, TV-soffor och kvällstidningar. Hon menar vidare att den genusfeminism hon själv representerar har demoniserats och ställts i opposition till "god jämställdhetsfeminismen".

I ett sådant läge vet man initialt inte riktigt hur man ska reagera. Någonstans, som kvinna och politiker, är det lätt att sympatisera med Rosenberg och den kamp hon fört. Inom loppet av några veckor har hon gjort resan från häxa på väg mot bålet till det oskyldiga offret som enkom försökt hjälpa på sitt eget lilla okonventionella sätt. Sanningen är, lite tråkigt nog, förmodligen mycket mer vanilj än så.

Tiinas åsikter, i den mån de skiljt sig från Fi:s officiella, har onekligen varit kontroversiella. Ord som "intelligensreserv" och "könsförrädare", har ånyo cementerat föreställningar om kvinnor som grälsjuka och komplett oförmögna till samarbete. Den olyckliga polariseringen mellan genus- och jämställdhetsfeminism har hon viss mån bidragit till själv. Attityden tycks vara att de som inte ser några självklara poänger i att detaljstyra familjers vardagsliv, kalla flickor för Bengt och tillåta bigami, antingen är offer för patriarkala hjärntvättsstrukturer eller obildade, konservativa borgarkärringar. Låt oss kallt konstatera att sådana attityder inte direkt varit blomdekorerade fredsfördrag redo för undertecknande.

Tiina Rosenbergs avgång är naturligtvis beklaglig. Inte för att hennes föreställningar om jämställdhet eller vägen dit alls är vad Sverige behöver, men för att politikens arena mist ännu en kvinna.

Persson har aldrig haft fel och jag är Marie av Rumänien

Nalin Pekgul tycker inte att det ska ses som ett underkännande av regeringen att socialdemokratiska ledamöter efter elva år vid makten presenterar 100-tals nya motioner om jämställdhet. Frågan låter naturligtvis inte vänta på sig: Hur i allsin’ dar ska det då ses?

Att svensk jämställdhetskamp inte haft någon stor mecenat och beskyddare i Göran Persson kommer väl inte direkt som en nyhet. Sverige är ju enligt Persson redan ’den allra bästa av världar’, och varken sjukskrivna vårdbiträden eller dubbelarbetande mammor tycks ju kunna rycka skygglapparna från statsministerns ögon. Men att t.o.m. partiets egna riksdagsrepresentanter skulle finna läget så allvarligt att de nödgas sätta sig ner och skriva över hundra nya förslag till förändring, kan faktiskt båda gott för landets kvinnor.

"Äntligen!"

Så var de då äntligen dags igen. Allt sedan Thatchers dagar har de stora statskvinnorna lyst med sin frånvaro på den Europeiska kartan och det har funnits all anledning att fråga sig varifrån morgondagens kvinnliga ledare ska komma. - Idag fick vi svaret; från Tyskland och Kristdemokraterna.

Äntligen har ett av Europas folkrikaste länder fått en kvinnlig regeringschef och vi säger naturligtvis ett jättestort grattis! Nu har vi inte längre bara fotbolls-VM i Tyskland att se fram emot, utan också politiken från en nytänkande, orädd och stark förbundskansler, som därtill är kvinna.

Kvinnor bloggar mest

På Passagens blogg är 63 procent av användarna kvinnor.
Kvinnor skriver, analyserar, tycker och uttrycker alltså mer än männen.
Deduktiva hypoteser låter inte vänta på sig:
- Kvinnor skriver mer än män, alltså har kvinnor mer tid över?
- Kvinnor analyserar mer än män, alltså är kvinnor mer mångdimensionerade och medvetna?
- Kvinnor tycker till mer än män, alltså har kvinnor fler åsikter?
- Kvinnor uttrycker sig mer än män, alltså är kvinnor mer språkligt begåvade?

Eller så kanske inte.
Kanske har dagens bloggar bara kommit att ersätta gångna tiders klassiska dagboksskrivande, vilket faktiskt sysselsatt kvinnor i alla tider och åldrar.
…men, varför skrev kvinnor mer dagbok än män?