Fi:s verklighetsfrånvända politik

Gudrun Schyman är arg och upprörd över att meningsmotståndare och media gaddat ihop sig och misstänkliggör Feministiskt initiativ som ett vänsterprojekt under feministisk flagg. Jag menar att misstankarna är välgrundade. De politiska förslag som Fi driver visar tydligt att de hör hemma på den vänstra planhalvan. Krav på 6 timmars arbetsdag och ifrågasättande av marknadsekonomin är ingenting annat än klassisk vänsterpolitik. Förslaget om avskaffandet av äktenskapet visar att Schymans krossa-familjen-nu-politik skall verkställas. Allt för att befria kvinnan från patriarkatets slaveri.

Valberedningen förslag till ny styrelse som presenterades på Fi:s kongress, blev en demonstration i att vänsterinriktad partibok är avgörande för vem eller vilka som tillåts influera Fi, 9 av totalt 14 personer hade bakgrund inom (v), (s) eller LO. Trots detta förfäktar Gudrun Schyman ”med en druckens envishet” som hon själv uttryckt det, att Fi inte är ett vänsterparti.

Personligen välkomnar jag kvinnors organisering för att sätta fokus på kvinnors situation och de negativa strukturer som kvinnor så ofta råkar ut för framförallt på arbetsmarknaden. Fi skulle ha kunnat bli det kvinnoparti som Sverige saknat. Vänstervridningen och stolligheterna sätter stopp för det. Fixeringen vid blockpolitiken kan utgöra ett hinder i vägen för det politiska arbetet, den åsikten delar jag med Schyman. För att kunna nå ett samhälle fritt ifrån diskriminering får jämställdhetsfrågorna inte isoleras till en enda politisk fråga utan måste genomsyra alla områden. Problemet är att Fi totalt misslyckats med att adressera kvinnor i deras vardag. Den vanliga kvinnan kan inte identifiera sig med partiets profilering. Politiken är verklighetsfrånvänd och fylld av galna påfund. Hur löser statliga bordeller och könsneutrala namn problemen med lönediskriminering på arbetsmarknaden? Tiina Rosenbergs kommentar ”det är inte intelligensreserven som försvinner” då medsystern Susanne Linde valde att hoppa av avslöjar dessutom en människosyn som är allt annat än värdig inom Fi.

Jag skulle vilja välkomna Schyman och Rosenberg ut i verkligheten, för här handlar det om mer jordnära ting som att sätta stopp för våldet mot kvinnor att ta itu med förlegade könsroller och kämpa för lika lön oavsett kön – alltså långt ifrån det som Fi ägnar sig åt.

Och så försvann ännu en...

Där TV4 har Paradise Hotel, TV 3 Big Brother och Agatha Christie Tio Små Negerpojkar, har den politiska arenan Feministiskt Initiativ. Precis som vid ö-rådsröstningarna i Robinson försvinner nu de ursprungliga styrelseledamöterna snabbt. Av de tretton ursprungliga styrelseledamöter, finns nu bara 7 stycken kvar, vilka tycks förespråka en alltmer smalspårig och för jämställdheten fullständigt kontraproduktiv politik. Trist att se, att en rörelse som borde visa på kvinnors styrka istället visar upp en gräl- och intrigsjuk organisation som vida överträffar många manliga klubbar.

Helena Brandt kommenterar sin avgång med att hon inte kan tänka sig vara medlem i en organisation som har fokus på könsdiskriminering men favoriserar sexuell läggning på bekostnad av andra som också diskrimineras, t.ex. handikappade. Utan att lämna oss nyfikna några angivelser om vilka hon åsyftar, kommenterar hon vissa kvarvarande i styrelsen med att de borde "jobba för sig själva nere i ett arkiv". Kan det måhända vara samma personer som tycker att flickor borde heta Bengt, att månggifte och incest gott kan legaliseras samt att kvinnor som har sex med män är att betrakta som könsförrädare?

Undrar om Ladbrokes tar vad på vilken styrelseledamot som kommer gå härnäst?

Död-åt-familjen-trenden traskar vidare

Att den senaste uppföljningen på Vänsterns ”död åt familjen-kampanj” kommer från Feministiskt Initiativ har väl knappast gått någon förbi. Fi menar nu att alla ska kunna ”gifta sig” med alla; Sju kvinnor i lagstadgad relation med tre män, eller varför inte två syskon? Detta samtidigt som man vill avskaffa äktenskapet som institution; till synes fullständigt obekymrade om dess historiska, religiösa och praktiska särställning.

Förklaringen på hur detta provokativa förslag skulle främja jämställdheten i vårt land lyser emellertid med sin frånvaro. I sin nitiska iver att likställa alla människor; oberoende av kön, och på något vis fösa in dem i en genderneutral köttkvarn, tappar Fi det mest grundläggande och självklara konceptet i all jämställdhetsdebatt, nämligen tolerans och respekt. Tolerans, (i det här fallet mellan könen) handlar nämligen inte om att stöpa människor i samma form, eller låtsas som att inte olikheter finns. Tolerans handlar om att acceptera, uppskatta och värdesätta olikheterna. Världen kommer inte att bli en bättre plats för att en grupp rödstrumpor blundar, håller för öronen och skriker att vi alla är likadana. Det är vi inte. - Även om äktenskapsbalken tvärtemot allt sunt förnuft skulle tas bort.

Maria Larsson
Vice partiordförande för Kristdemokraterna

Jag ställer upp Andnor

Socialminister Berit Andnor efterlyser på sin blogg någon som kan ställa upp och föra Alliansens talan i en debatt om familjepolitiken. Självklart ska denna debattutmaning inte falla platt till marken. Jag ställer upp Andnor!

Jag ställer upp och för Alliansens talan om du lovar att du talar för vänsterkartellen och presentera socialdemokraternas, vänsterns och miljöpartiets gemensamma familjepolitik. Jag ser fram emot att få höra exakt hur många fler tvångsregleringar ni tillsammans vill införa.

Blir det överhuvudtaget någon frihet kvar för familjerna när ni har förhandlat färdigt? Ska alla privata initiativ, föräldrakooperativ och liknande förbjudas? Ska ni tvinga föräldrarna att ta ut hälften av föräldraförsäkringen var eller ska ni nöja er med en tredjedel?

Jag tror på människors förmåga att själva forma sina liv efter sina egna förutsättningar och drömmar. Jag vet att de män som själva valt att vara hemma med sina barn sällan ångrar sig. Och jag är övertygad om att det bästa sättet att skapa jämställdhet är att ge kvinnor och män de verktyg de behöver för att få möjlighet att själva skapa balans mellan familjeliv och förvärvsarbete.

Att vara man bör man annars dör man

Vissa saker har vi på något sätt vant oss vid; regniga somrar, höga bensinpriser och förseningar på bussar och tunnelbana. Men när Europeiska kardiologsamfundet presenterar en ny stor studie, vilken bekräftar att kvinnor med symtom på hjärtsjukdomar behandlas sämre än män… har man dessvärre vant sig vid det också!

Det är förstås första gången vi nu vet hur det ser ut i hela Europa, efter att undersökningar av nära 4000 patienter i 32 Europeiska länder genomförts. - Samtliga patienter hade diagnostiserats för smärta i bröstet och resultatet är lika nedslående som är väntat: Kvinnor får inte bara vänta längre på en korrekt diagnos, de erhåller även sämre vård än män. Detta trots att hjärt- och kärlsjukdomar bland kvinnor är den klart största dödsorsaken; tio gånger vanligare än bröstcancer! Kvinnor som drabbats av hjärt- och kärlsjukdomar visade sig även löpa dubbelt så stor risk att dö eller drabbas av en hjärtattack som män med samma symtom.

Det mest tragiska och nedslående med ESC’s rapport, är emellertid inte resultatet, det är att vetskapen om dessa diskriminerande och oacceptabla missförhållanden har funnits i åratal, utan att nödvändiga åtgärder vidtagits.

Redan i juni 2002 fick Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp jämställdheten på hälso- och sjukvårdens verksamhetsområden. Fokus skulle vara de könsskillnader som gällde kvalitet, kostnader och tillgänglighet. Slutsatserna man drog var att nya, dyra medicinska teknologier och läkemedel först kom medelålders män till godo. De äldre kvinnorna fick nöja sig med sämre tillgång till vård och behandling, de rapporterade oftare biverkningar och drabbades oftare av läkemedelsrelaterad sjuklighet än män.

Vad kan nu detta bero på? Tror man på slumpen eller någon slags kosmiskt balanserad tillfällighet, skulle man naturligtvis kunna slås sig till ro i sin förnekelse, och tänka att det säkert ordnar upp sig till slut. - Är man ogenerad mansgris, och anser att mäns liv och hälsa är av betydligt större vikt än kvinnors, kan man säkert också finna tröst i forskningsresultaten. Men om regeringen inte vill bekänna sig till någon av ovanstående ’livsåskådningar’ finns det faktiskt varken förklaring, eller ursäkt till deras handlingsförlamning, - för alltmedan orättvisorna fortgår, dör fler kvinnor.

Det finns förstås mycket man kan göra; integrera könsspecifika kunskaper i vård och behandling, satsa på utbildning till hälso- och sjukvårdspersonal så att man uppmärksammas på skillnaden i bemötandet av män och kvinnor. Äldre kvinnor måste i mycket större omfattning vara med vid kliniska utprovningar av läkemedel och bör naturligtvis få lika tillgång till nya och dyrare läkemedel som män. Nya behandlingsmetoder, läkemedel och diagnostik måste förstärka kunskaperna utifrån kvinnors villkor… Listan kan göras lång och frågan är inte var den slutar, utan om socialdemokraterna någonsin tänker börja arbeta med den.