ROKS, regeringen och könskriget

Sveriges televisions dokumentär om "Könskriget" har varit väldigt upplysande om hur regeringen ser på kvinnofridsfrågorna och inte minst vilket inflytande ROKS (Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige) har på regeringens politik på detta område. Kort sammanfattat heter den överordnade teorin "könsmaktsordning". All ojämlikhet mellan kvinnor och män kan förklaras utifrån att män är överordnade kvinnor. Allt mansvåld mot kvinnor kan förklaras utifrån detta perspektiv. Att missbruk, psykisk sjukdom, kulturella och socioekonomiska aspekter kan vara en faktor i att män slår kvinnor är underordnat. Det är könsmaktsordningen som är grunden till våldet. Punkt. Med andra ord, kvinnor är offer, män förövare och detta kan bara ändras genom att könsmaktsordningen krossas. Och hur krossar man denna könsmaktsordning?

Att det finns strukturer i samhället som gör att kvinnor inte har samma möjligheter, villkor och skyldigheter är odiskutabelt, men att dessa strukturer är hela förklaringen på mäns våld mot kvinnor är att göra en teori överordnad allt annat. Detta förhållningssätt innebär att män har ett kollektivt ansvar för våldet mot kvinnor och den åsikten delar jag inte. Och jag tror inte heller att mäns våld mot kvinnor enbart kan förklaras utifrån könsmaktsteori. Var finns plats för dialog? Var finns plats för männen i detta arbete och vill man att männen ska vara delaktiga? Hur ska vi konkret jobba med de män som slår sina kvinnor om man inte ska se till individen? Det måste ju ändå vara så att varje man som slår en kvinna har ett ansvar för sina handlingar eller kan han skylla på patriarkatet? Ja, ROKS ordförande anser nog att männen är överflödiga i detta arbete. För hur ska man annars tolka hennes uttalande om att "män är djur"? Djur kan ju inte göras ansvariga för sina handlingar…

Våldet mot kvinnor är ett samhällsproblem som kräver många konkreta åtgärder. Och hur kan man minimera mäns våld mot kvinnor om man inte anser att män som slår kvinnor behöver vård? Att det inte är en prioriterad fråga. Den syn som regeringen och ROKS förespråkar innebär ju att mäns våld mot kvinnor inte går att göra något åt förutom att könsmaktsordningen krossas. Än har jag inte sett några förslag på hur denna ska krossas.

Den norska modellen där män erbjuds vård och behandling är bra och allt fler europeiska länder tar efter den. Men den svenska regeringen anser att detta arbetssätt leder till att man förminskar problemet med mäns våld mot kvinnor. Om detta kan man läsa i utredningen "Slag i luften". I samma utredning lyfts dock två bra projekt fram som just jobbar med att minimera mäns våld mot kvinnor genom vård och behandling. De projekt som nämns är Frideborg i Östergötland och Fredman i Malmö. Varför vill inte regeringen och Jens Orback anamma detta arbetssätt i hela landet?

Etta i feminism

I helgen kongressar miljöpartiet. Man har bestämt sig för att nu bli mycket bättre på feminism – ja faktiskt att bli etta i tävlingen. Återigen är feminism ganska odefinierat. Man säger sig ha försummat dessa frågor för att man koncenterat sig på det gröna för mycket. Men nu ska det bli andra bullar av.

Återigen dyker frågan upp i mitt huvud. Hur kommer det sig att man inte tyckt dessa frågor varit så viktiga under alla samarbetsår med regeringen. Miljöpartiet har ju dessutom ord och rykte om sig att villkora frågor som ingen annan. En sak har man gjort och det i senaste budgeten, höjt anslaget till landets kvinnojourer. Det välkomnas. Men miljöpartiet röstade liksom vänsterpartiet emot att en skärpnig av sexualbrottslagen – att utreda att en kvinnas samtycke ska krävas. Att jämställdhet blivit en hjärtefråga verkar snarare handla om att man vill höja garden mot Feministiskt initiativ eftersom överströmningen av medlemmar från miljöpartiet till Feministiskt initiativ är tydlig.

Så ser politisk taktik ut. Helt klart är att jämställdhetsfrågor blir ett starkt och spännande inslag i kommande valrörelse. Det välkomnar jag.